Vad är Folkmusik? Klubb Ankaret förklarar…

Klubb Ankaret var en konsertserie i Göteborg som pågick 2012-2019.

Folk & världsmusikkonserter i Göteborg. Avslappnat, varierat och berörande. Göteborgs främsta folk- och världsmusikklubb där platserna för framträdanden varierade!

Klubb Ankaret erbjöd konserter med en hög kvalitet och stor variation i en avslappnad och öppen atmosfär i Göteborg.

Klubb Ankaret var en del av projektet ”Nya Arrangörer”, som finansierades av Statens Musikverk och drevs av Svensk Jazz, RFoD och Kontaktnätet. Vidare samarbetade Klubb Ankaret med MCV.

Vad är Folkmusik?

Folkmusik, är en typ av traditionell och allmänt lantlig musik som ursprungligen förts i arv genom familjer och andra mindre sociala grupper. Vanligtvis så lever folkmusik, liksom folklitteratur, vidare genom en muntlig tradition; det lärs genom att höra om det snarare än genom att läsa om det.

Folkmusik är funktionell i den meningen att den är förknippad med andra verksamheter, och att den i första hand är lantlig. Användbarheten av konceptet varierar dock från kultur till kultur, men det är vanligast förekommande som en beteckning på en typ av musik från Europa och Amerika.

Begreppet folkmusik

Termen folkmusik och dess motsvarigheter på andra språk betecknar många olika sorters musik; innebörden av termen varierar beroende på världsdel, samhällsklass och historia. När man avgör om en sång eller ett musikstycke är folkmusik, så skulle de flesta artister, deltagare och entusiaster förmodligen komma överens om vissa kriterier som härrör från överföringsmönster, social funktion, ursprung och framförande.

Tidig folkmusik, innan skivan blev populär och innan det fanns popstjärnor och innan det fanns ställen för att framföra musik, där folk köpte biljetter, så spelade folk musik i samhället, och det var mycket mer en del av vardagslivet.
Jon Batiste

Folkmusikens centrala traditioner överförs muntligt genom att man får höra talas om det, det vill säga de lärs in genom att man hör talas om det och vår utföra det, snarare än genom att läsa ord eller lära sig musik på ett mer traditionellt vis, vanligtvis så sker det i informella, små, sociala nätverk av släktingar eller vänner snarare än i institutioner som skolor eller i kyrkan.

Inspelningar och massmedia

Under 1900-talet så började dock överföring genom inspelningar och massmedia att ersätta mycket av det familjära lärandet. I jämförelse med klassisk musik, som ger en estetisk njutning, och populärmusik, som (ofta tillsammans med en social dans) fungerar som underhållning, så förknippas folkmusik oftare med andra aktiviteter, såsom kalender- eller livscykelritualer, arbete, spel, enkulturering och folkreligion; Folkmusik är också mer benäget att vara deltagande än presentationsmässig.

Svensk folkmusik: Låt Till Far

Konceptet gäller i kulturer där det också finns en urban, tekniskt mer sofistikerad musiktradition som upprätthålls – av och för –  en mindre social, ekonomisk och intellektuell elit i städer, eller urbaniserade kulturer. I allmänhet avser ”folkmusik” musik som breda delar av befolkningen – särskilt i de lägre socioekonomiska klasserna – förstår och som de identifierar sig med. I detta avseende är det landsbygdens motsvarighet till populärmusik i städerna, även om den musiken huvudsakligen är beroende av massmedia – inspelningar, radio, tv och i viss mån Internet – för sin spridning.

Folkmusikartister

Traditionellt så var folkmusikartister amatörer, och vissa folksånger var bokstavligen talat kända för alla medlemmarna i ett samhälle; men specialister – instrumentalister och sångare som framförde berättelserna – var viktiga för folkgemenskaperna. Under 1900-talet så utökades yrkesmännens roll som utövare och bärare av folktraditioner dramatiskt.

Folkmusik som den tros ha funnits under tidigare generationer kan diskuteras separat från perioder av väckelse som den europeiska nationalismen på 1800-talet och 1900-talets väckelser, kort före och efter andra världskriget, som då i regel motiverades av politiska agendor. I populärmusiksammanhang kan framföranden av ”folkmusik” särskiljas genom användning av sånger med politiska agendor och användning av traditionella instrument och akustiska gitarrer.

På andra sidan av det musikaliska spektrumet så suddades gränserna mellan folkmusik och populärmusik ut med början under 1800-talet, när musikkompositörer introducerade sånger från folklore i den urbana musikkulturen.

En av de saker jag gillar bäst med folkmusik är de vackra melodierna – och harmonierna som finns i den. Och naturligtvis, några av berättelserna, berättelsesångerna.
Roger McGuinn

Termer som används för folkmusik

De termer som används för folkmusik i olika kulturer belyser aspekterna av konceptet. Den engelska termen och dess franska och italienska analoger, ”musique populaire” och ”musica popolare”, indikerar att detta är musik förknippad med en social klass, ”folket”. Den tyska ”Volksmusik” (”folkets musik”) kombinerar begreppet klass med enandet av en etnisk grupp, liksom termen på Hindi, ”Log git” (”folkets musik”) i Indien.

Tjeckiska, liksom några av de andra slaviska språken, använder termen ”Narod” (”nation”) och relaterade termer, vilket indikerar att folkmusik är den musikaliska förenaren av alla tjecker. Omvänt så betonar den persiska termen ”Mūsīqī-ye maḥallī” (”regional musik”) skillnaderna i folkmusikstil och repertoar mellan olika områden i Iran. Termen folkmusik har också, kanske oklokt nog, använts för traditionell populärmusik från asiatiska och afrikanska kulturer, för att skilja dem från det västerländska klassiska systemet.

Uppfattningen om folkmusik

Den typiska 2000-tals uppfattningen om folkmusik kommer från föreställningar om musikens natur och musiklivet i bykulturerna i Europa från 1700- och 1800-talet; men denna traditionella folkmusikkultur påverkades i hög grad av framväxten av industrisamhället och städerna, såväl som av nationalistiska rörelser som började framträda under 1800-talet.

Både hotet mot folkkulturen och nationalismens framväxt sporrade väckelse- och bevaranderörelser där lärda musiker, poeter och forskare gav ledarskap. Under 1900-talet förknippade ytterligare väckelser folkmusik med politiska och sociala rörelser och suddade ut de musikaliska distinktionerna mellan folkmusik, klassisk och populärmusik. Ändå behölls kraftfulla rester av folkmusikens traditionella kultur i 1800-talets västra Europa och i östra Europa in på 1900-talet; dessa är grunderna för följande karakterisering.

Allmänna kännetecken för folkmusik

Folkmusik har vanligtvis en betoning på texten och melodin. Och de där texterna är oftast relevanta på något sätt.
Greg Graffin

Skapande och anpassning

Var en folksång har sitt ursprung är sällan känt för dess gemenskap, och därför ansågs anonymiteten i den kreativa processen en gång vara ett viktigt kriterium för identifiering av folkmusik. Det har dock blivit tydligt att folkvisor och andra stycken är resultatet av ett individuellt skapande, antingen av bybor eller av professionella musiker eller kyrkomusiker vars arbete på något sätt är upptaget i folkkulturen. En folkgemenskaps repertoar omfattade förmodligen alltid sånger av mycket olika ursprung.

Formen på en folksång som hörs vid en viss tidpunkt kommer dock sannolikt att ha påverkats mycket av hela samhället på grund av dess liv i muntlig tradition. När den väl introducerades så kunde en sång lika lätt tas bort från repertoaren igen. Men mer sannolikt, eftersom den överfördes från föräldrar till barn och till vänner och kollegor och arbetskamrater, skulle den förändras.

Många influenser verkade på en sång, inklusive kreativitet, glömska, tidigare lärda sånger och stilistiska förväntningar. Som ett resultat kan det bli kortare eller mer som nya stilar av populärmusik eller kyrkomusik, till exempel. Varje ny sång skulle sannolikt genomgå denna process av gemensamt återskapande. En viktig egenskap hos en sång eller ett stycke i traditionell folkkultur är således dess beroende av acceptans av en gemenskap – det vill säga av en by, nation eller familj – och dess tendens att förändras när den överförs från en individ till en annan och utförs.

Jag känner att folkmusik nästan är som ett gammalt recept som förs vidare från generation till generation.
Neha Bhasin

Överföring och variation

Eftersom en folksång till stor del lever vidare genom en muntlig överföring, så finns den vanligtvis inte i en standardform. I varje region i ett land, samhälle, by eller familj, och även i repertoaren för varje sångare över tiden, så kan det finnas betydande skillnader. Varje framförande av en sång kan vara unikt. I vardagliga diskussioner om folkvisor (eller sagor) så används termerna variant och version för att belysa skillnaderna i olika sätt att sjunga samma sång (eller berätta samma historia).

I den tekniska litteraturen om folklore kan termerna version, variant och form användas för att uttrycka grader av samband. Således kan till exempel flera ganska så lika framträdanden av en sångare utgöra en version av en sång. Flera versioner, inte så lika varandra, skulle då utgöra en variant. Flera varianter, som består av en samling framföranden av sången som är tydligt relaterade men inte homogena, kan betecknas som en form.

Sångfamiljer,  varianter och versioner

Grupper av sånger (ord eller musik) som utifrån analyser verkar vara relaterade kallas sångfamiljer eller texttyper. Texttyper, såsom berättelser som ligger till grund för ballader, kan ha många varianter och versioner. Balladen vanligtvis känd som ”Lady Isabel and the False Knight”, studerad av Iivar Kemppinen, har cirka 1 800 återgivningar, samlade i nationer över hela Europa och Amerika. Bertrand H. Bronson, som samlade alla tillgängliga versioner av den engelska balladen ”Barbara Allen”, hittade 198 versioner av berättelsen som sjöngs i den engelsktalande världen, ackompanjerad av sånger som tillhör tre sångfamiljer.

I utvecklingen av varianter, till exempel, så kan en sång med fyra musikaliska rader (t.ex. ABCD) förlora två av dessa rader och anta formen ABAB. I sin tur så kan två nya rader ersätta de första två, vilket ger den en form EFAB. Folkmusik ändras också när de passerar etniska eller kulturella gränser. En tysk variant kan till exempel uppvisa särdrag av tysk folkmusik, medan dess variant i Tjeckien, även om den är igenkännbar och besläktad, kommer att anta de stilistiska dragen av tjeckisk folkmusik.

Folkkulturer tycks variera mycket i de interna förhållandena mellan deras repertoarer. Engelsk folkmusik, till exempel, tros till stor del bestå av cirka 40 sångfamiljer, som var och en härstammar från en enda sång. Och majoriteten av engelska folksånger verkar vara medlemmar av endast sju sådana sångfamiljer. Ungersk folkmusik, å andra sidan, innehåller cirka 200 enheter som skulle kunna beskrivas som motsvarigheten till sångfamiljer. I folkmusiken i östra Iran sjungs vissa typer av poesi – till exempel den vida älskade kvat-typen ”chahār-baytī” – alla till versioner av en enda sång.

Folkmusik – och vad folk nu uppfattar som folkmusik – är musik som ligger ganska nära jorden. Sångerna låter ganska gamla, även om de är nya. De låter som om de har sjungits av olika människor under flera år.
Johnny Flynn

Kompositionsmönster

Processen genom vilken medlemmar av folkgemenskaper komponerar nya sånger är inte lika väl förstådd, även om studiet av hur sånger hänger ihop kan ge en viss insikt. När den först komponeras är varje sång ett verk av en kompositör; sen när andra lär sig och sjunger den, så återskapas den hela tiden.

Folkmusikens kompositionsprocess skiljer sig lite från populärmusikens och klassisk musik. Till exempel så kan kompositören skapa nya sånger genom att föra samman rader, fraser och musikaliska delar från befintliga sånger, eventuellt kombinerade det med helt nya och med vanliga öppnings- eller avslutningsformler.

Folkmusikens karakteristiska musikaliska strukturer, skalor och rytmer återfinns också i de andra musiktyperna i samma kultur. Systematisk improvisation som kompositionsmetod återfinns bara ibland, som i de episka sångerna från det som en gång var Jugoslavien och Ukraina. Det är ofta svårt att avgöra om samma kompositör skapat både texten och musiken i en folksång; många sånger är kända för att ha separata källor för text och musik.

Trots sitt beroende av en muntlig tradition så har folkmusiken tenderat att vara nära besläktad med musik i en skriftlig tradition, och detta förhållande har intensifierats under perioder av urbanisering och väckelse. Många folkvisor har sitt ursprung i en skriftlig form. Under många århundraden så har populära och klassiska tonsättare anpassat folkmusiken och i sin tur påverkat den muntliga traditionen.

Musik från den klassiska musikkulturen, som Franz Schuberts sånger ”Heidenröslein” (”Little Moorland Rose”) eller ”The Linden Tree” och arior från Mozarts Trollflöjten, letade sig in i folktraditionen. En modern analog av skriftlig tradition; inspelning, påverkade den muntliga traditionen avsevärt, eftersom folksångare kunde höra olika arrangemang av folkmusik i privata och kommersiella inspelningar. Överföringen av folkmusik har alltså inte varit en isolerad process utan sammanflätad med andra typer av musikalisk överföring.

Sanningen är att det alltid finns en del folk som spelar folkmusik även i städer.
Johnny Flynn

Sånger migrerar ofta mellan grannländerna. Ett fåtal sångtyper finns i hela det europeiska kulturområdet, och texttyper (som balladhistorier) är mer spridda än andra sångtyper. Varje land tenderar dock att ha sin egen repertoar, med stilistiska drag såväl som sånger som inte delas med grannar.

Folkmusik i samhället

Det traditionella bysamhället hade ett livskraftigt musikliv, där många sånger i de flesta genrer var kända för och ofta sjöngs av en stor del av befolkningen. Icke desto mindre så måste en grad av musikalisk professionalism ha uppnåtts; Instrumentalister, även om de inte var formellt utbildade, var specialister, liksom sångare av episka berättelser (på Balkan och i Finland, till exempel) och sångare av yrkesvisor som sjömansvisor.

Västerländska kulturer

Västerländska kulturer delar i allmänhet samma genrer av folkmusik. En av de viktigaste är balladen, i allmänhet en kort berättande sång med upprepade rader. Epos är längre berättelser i en heroisk stil, som ibland kräver många timmar att sjunga. Vissa sånger är ceremoniella, menade att ackompanjera händelser i den mänskliga livscykeln eller i samhällets säsonger (som de som är relaterade till jordbrukssäsongerna).

Vanliga genrer av folkmusik

Andra vanliga genrer är arbetssånger, kärlekssånger och andra lyriska sånger, sånger som ackompanjerar lekar, vaggvisor och barnsånger för enkultur (t.ex. alfabetsånger, ordspråk och gåtor). Dessa genrer är vanligtvis differentierade genom sina texter, men vissa kulturer gör också musikaliska distinktioner. Instrumental folkmusik är oftast ett ackompanjemang till dans.

Som jag känner är det, att om du inte gillar folkmusik, så håll dig borta från mina shower.
Hank Williams

Under 1800-talets slut i Västeuropa och några decennier senare i Nordamerika och Östeuropa hade folkvisor blivit mindre kända i byar, och det verkar som om de var kända för och sjöngs till stor del av äldre individer. Samtidigt började urbana folklorister (stimulerade först av Thomas Percy i Storbritannien och Johann Gottfried von Herder i Tyskland och det fortsatte sen med Cecil Sharp i England och USA) att samla in och publicera folksånger för en publik av urban intelligentsia, med betoning på sångernas ålder och deras nationella karaktär.

Användning av folksånger

På 1800-talet transkriberades och noterades sånger från liveframträdande, men sedan ändrades de ofta, ”korrigerades” för att överensstämma med förväntade normer innan de publicerades. Kompositörer av klassisk musik – inklusive Johannes Brahms, Antonín Dvořák och Joseph Canteloube – skapade utarbetade pianoackompanjemang där folksånger lades till klassiska konsertprogram. Körarrangemang och deras användning av amatörkörer blev en del av folkmusikkulturen.

Vidare, så hade under 1700-talets slut en tradition etablerat sig i urbana arbetardistrikt av att komponera sånger, särskilt ballader, som berättade eller kommenterade aktuella händelser som brott och olyckor. Dessa sånger, som kan kvalificera sig som en föregångare till ”populärmusik”-genren, kallas vanligtvis skillingtryck i Sverige, eftersom de trycktes på stora ark tillsammans med reklam och såldes på gatan.

De komponerades av urbana poeter och tonsättare, vanligtvis anonymt, och de övergick ofta till en muntlig tradition och anslöt sig därmed till den mer traditionella folkmusiken. Dessa sånger var aktuella i byar såväl som urbana kaféer och barer. När nationalismen utvecklades, så hittade aktuella folksånger ofta sin väg in i repertoarerna hos militanta studentorganisationer (t.ex. i Tyskland) och soldater, och de var ibland (t.ex. i det Habsburgska imperiet) delar av showerna som sattes upp av resande officerare för att rekrytera bybor i provinserna.

Under loppet av 1900-talet, då folkmusikens betydelse i landsbygdens kulturer minskade i västvärlden, togs folksånger upp av politiska och sociala rörelser av många slag. Således introducerade de nazistiska och fascistiska rörelserna på 1920- till 1940-talen i Tyskland och Italien folksånger för sina militära ceremonier.

Folkmusik är musik som vardagliga människor kan spela, och det inspirerade många att göra sin egen musik. Det ledde till att de gjorde sin egen popmusik, och det var därför garageband började dyka upp överallt.
Arlo Guthrie

I Sovjetunionen och på andra håll i Östeuropa efter 1945 så institutionaliserades folkmusiken för etniska grupper, undervisades i särskilda konservatorier och framfördes av professionella (ibland av stora orkestrar med folkinstrument), vilket symboliserade jämlikheten mellan folkliga och klassiska traditioner.

De ryska balalajka-och-domra-orkestrarna, som också turnerade internationellt, är typiska. I Nordamerika blev folkmusik, vanligtvis utlärd från sångböcker och undervisades i etniska klubbar, ofta i kör- eller bandarrangemang, en viktig faktor i uttrycket och upprätthållandet av gruppidentitet för urbana etniska grupper, såsom Polskamerikaner och Österrikiska amerikaner och deras Kanadensiska motsvarigheter.

Folkmusik för oliktänkande rörelser

Det mest betydelsefulla har kanske varit användningen av folkmusik av oliktänkande rörelser, som de som söker sociala och ekonomiska reformer, opponerar sig mot krig eller för att skydda miljön.

I USA började fenomenet under den stora depressionen på 1930-talet. Den första stora kompositören av denna protestmusik, Woody Guthrie, sades ha komponerat mer än 1 000 folksånger (inklusive ”This Land Is Your Land” och ”Union Maid”, den senare tonsatt till en traditionell tysk sång); de identifieras som folksånger eftersom de uttrycker oro för landsbygdens och arbetarklassens ”folk”, stilmässigt liknar de äldre folksånger och framfördes med ackompanjemang av akustisk gitarr.

Den mest kända figuren i USA:s folkmusikkultur efter andra världskriget är Pete Seeger, som hjälpte till att återuppliva många traditionella folksånger genom att framföra dem tillsammans med sånger av liberala förespråkare, som han omarbetade eller komponerade.

Några av hans allra mest kända och populära sånger som han omarbetade är antisegregationen ”We Shall Overcome” och antikrigs sången ”Where Have All the Flowers Gone?”

Vet du skillnaden mellan utbildning och erfarenhet? Utbildning är när du läser det finstilta; erfarenhet är vad du får när du inte gör det.
Pete Seeger

I slutet av 1900-talet dominerades begreppet folkmusik av nyare skapelser av aktuell relevans med utgångspunkt i musikaliska och poetiska drag som förknippar dem med äldre traditioner.

Relationen till populärmusik intensifierades också, genom skapandet av blandade genrer som folkrock och genom användningen av folkmusikelement för att hjälpa till att skapa distinkta nationella varianter av konventionell rockmusik.

Egenskaper i utförande av folkmusik

Sångstilar

Även om varje kultur har sin distinkta stil, så har folkmusik över hela Europa viktiga gemensamma drag. Vokala och instrumentala prestationsegenskaper skiljer sig avsevärt från västerländsk klassisk musik. Den ibland lite märkliga, hårda och spända rösten eller den genomarbetade förskönande rösten i folksången är varken mer eller mindre naturlig – eller avsiktlig – än vokalstilen hos formellt utbildade sångare. Sångsättet och tonfärgen på instrumentalmusik varierar beroende på etnicitet och klass.

Två europeiska sångstilar

I sina studier av östeuropeisk folkmusik så identifierade den ungerske kompositören och etnomusikologen Béla Bartók två primära sångstilar inom europeisk folkmusik, som han kallade ”parlando-rubato” och ”tempo giusto”.

Parlando-rubato, som betonar orden, avviker ofta från strikta metriska och rytmiska mönster och är ofta mycket förskönande, medan tempo giusto följer metriska mönster och håller ett jämnt tempo.

Båda sångstilarna kan höras i många delar av Europa och i europeisk folkmusik. Med hjälp av olika kriterier identifierade den amerikanske folkmusikforskaren Alan Lomax tre huvudsångstilar, som han kallade eurasiska, gamla europeiska och moderna europeiska.

Den eurasiska sångstilen

Den eurasiska stilen, som främst finns i södra Europa och delar av Storbritannien och Irland, samt i Mellanöstern och Sydasien, är spänd, förskönande och i huvudsak förknippad med solosång. Den gamla europeiska stilen, karakteristisk för centrala, östra och delar av norra Europa, är mer avslappnad; ljudet produceras med en full röst. Stilen förknippas ofta med allsång där rösterna smälter väl in. Den moderna europeiska stilen, som huvudsakligen är av urban och västeuropeisk härkomst, är i själva verket något av en kompromiss mellan de andra två.

Logiskt, när du pratar om folkmusik, så får du reda på att det är musik av enkelt folk.
Brownie McGhee

Formerna av sånger

Den typiska folkvisan är strofisk: texten i sången upprepas flera gånger med på varandra följande strofer av en dikt. Sånger kan ha från två till åtta rader, men oftast är det fyra. Det musikaliska förhållandet mellan raderna beskrivs som formen. Även om många formtyper används universellt, så gynnar varje kultur vissa. Till exempel i engelsk folkmusik så är fyra rader med olika innehåll vanliga (ABCD), men former vars ändelser återgår till material som presenteras i början finns också (t.ex. ABBA, AABA, ABCA, ABAB).

Liknande former finns i östra Europa, där användningen av en melodisk linje på successivt högre eller lägre nivåer också är viktig (indikeras här med ett upphöjt nummer som anger intervall för transponering uppåt och ett nedsänkt nummer som anger intervall för transponering nedåt). I ungersk folkmusik är alltså formen AA5A5A eller AAA4A4 vanlig. I tjeckisk folkmusik är AA5BA och AA3A2A vanliga former.

Avvikelser från dessa normer är vanligast i östra Europa. Till exempel illustrerar några rumänska julsånger en treradsform, ABA, där raderna successivt har 9, 11 och 9 slag, och en sång med fem rader som alla är varianter av den första raden, AA′A ″AA″.

Bland undantagen från den strofiska formen är barnsånger och dikter samt några episka berättelser. Barnsånger, vaggvisor, lekramsor och barnrim använder begränsade skalor och rytmer och ett litet melodiskt omfång, och de kan bestå av bara en musikalisk rad som upprepas många gånger. Deras enkelhet och likhet över hela världen tyder på att de kan utgöra ett arkaiskt lager i musikhistorien.

Episk folksång

Episk folksång, som en gång var utbredd över hela Europa och i västra och södra Asien, hade tre huvudsakliga europeiska traditioner som bestod under 1900-talet: ryska, finska och balkan. De ryska och ukrainska, episka traditionerna inkluderar förskönande sång, ofta improviserad, där refränger ibland sjöngs polyfoniskt av publiken.

Finska Kalevala stimulerade 1800-talets intresse för episk poesi och var inflytelserik i verk som Henry Longfellows ”The Song of Hiawatha”. Sydslaviska epos från Balkan, ackompanjerades på ensträngad fiol gusla (eller gusle), och är organiserade i 10-staviga rader med musik som kan vara oändligt repetitiv, eller betydligt varierad och full av kontraster, delvis beroende på det berättande innehållet för tillfället.

Dessa epos, baserade på historiska händelser som slaget vid Kosovo (1389) mellan muslimska och kristna styrkor och ofta berättade ur ett muslimskt perspektiv, är improviserade i sina detaljer och sin musik; de sjungs vanligtvis av proffs på kaféer.

Populärmusikens inflytande på folkmusiken, som blev mycket starkt under 1800- och 1900-talen, har tenderat att begränsa och standardisera formerna. Mångfalden av melodiska former är större, till exempel i äldre engelsk, angloamerikansk, tysk och tjeckisk folkmusik än i senare folkmusik.

Rytmer och skalor

I folkmusikens äldre traditioner beror rytm och skalor till stor del på diktens verser. Sålunda, i västra Europa, där poesin är organiserad i versfötter, så finns det en tendens till en isometrisk struktur baserad på en typ av vers – vanligtvis 4/4, 3/4 eller 6/8, även om 5/4 också förekommer.

I östra Europa är i allmänhet antalet stavelser per rad den huvudsakliga organiserande faktorn, oavsett antalet betonade stavelser. Följaktligen så är antalet toner men inte antalet takter viktigt, och upprepade men komplexa versenheter (t.ex. 7/8, 11/8, 13/8) finns närvarande, särskilt i ungerska, bulgariska och rumänska sånger.

Rytmisk struktur är nära relaterad till sångstilen. Sångare i de äldre, förskönande stilarna avviker ofta från en stel verspresentation för melismata (det vill säga, en enda stavelse sjungen till en serie toner, en melism uppstår då två eller flera toner sjungs på samma textstavelse) och andra uttrycksfulla effekter. Generellt sett så är instrumentalmusik mer rigoröst metrisk än vokalmusik. Ickemetriskt material, en del av det består av långa, melismatiska passager, finns också i vokal- och instrumentalmusik i de delar av Europa som påverkas av musik från Mellanöstern, såsom Balkan- och Iberiska halvöarna.

Folkmusiken är väldigt ärlig, den är väldigt ödmjuk, den är väldigt organisk, och rösten är precis det. Så jag är väldigt exalterad över att få ihop de två.
Avi Kaplan

Pentatoniska skalor

I allmänhet passar den europeiska folkmusikens skalor in i samma tonala system som klassisk europeisk musik. Pentatoniska* skalor (det vill säga, bestående av fem toner till oktaven), vanligtvis bestående av mindre terser* och dursekunder (ibland även kallad helsteg ), används över hela kontinenten, särskilt i sånger och sångtyper som inte är starkt influerade av städernas konstmusik och populärmusik.

Diatoniska lägen

Diatoniska lägen (det vill säga, att använda stegvisa skalor med sju toner till oktaven) är en annan viktig grupp. De mest använda lägena är joniska (som är förskjutningar av durskalan), doriska och mixolydiska, men eoliska (eller naturliga moll), frygiska och lydiska finns också. Majorläget är det vanligaste i västra och centrala Europa, en indikation på inflytandet från närliggande klassisk musik; andra finns i östra Europa, Skandinavien och England (liksom i musik som härleds till engelsk, runt om i världen). Skalor med en övervikt av små intervaller nära halvtoner finns i områden, som Balkan, som har påverkats avsevärt av musik från Mellanöstern.

*Pentatoniska skalor finns i många av världens så kallade högkulturer. De är till exempel vanliga inom traditionell kinesisk och japansk musik och används i afrikansk och amerikansk musik, och i Europa bland kelter.

Pentatonisk skala är en skala som innehåller fem toner, ett tonförråd med fem tonplatser inom oktaven. Teoretiskt sett så kan det finnas precis hur många sådana skalor som helst. Den vanligaste formen består dock av fem toner sammanhållna av ett kvintsläktskap, såsom till exempel c-g-d-a-e, en skala som även kallas halvtonslös pentatonik. Pianots svarta tangenter utgör till exempel en sådan skala.

*Ters är ett musikaliskt intervall på två diatoniska steg, samt beteckningen för den tredje tonen i en diatonisk skala.

Här nedan så kan du se alla olika skalorna i notsystemet.

Polyfoni och ackompanjemang

I sin urbana och institutionella manifestation från 2000-talet framförs folkmusik normalt av sångare ackompanjerade av stråkinstrument, av instrumentala ensembler eller av körer. Däremot är det mesta av folkmusik på sina traditionella landsbygdslokaler monofonisk (det vill säga har bara en melodisk linje). Ändå är polyfon folkmusik, med flera samtidiga melodilinjer, en del av de gamla traditionerna i vissa delar av världen.

Vokal folkmusik

Polyfon (flerstämmig), vokal folkmusik är vanligare i östra och södra Europa än i västra Europa. Stilarna varierar; de enklaste inkluderar tvåstämmiga strukturer som använder drones* (det vill säga, ihållande ljud) och parallell sång av samma sång på olika tonhöjdsnivåer; mer sofistikerade stilar inkluderar körsånger med tre eller fyra röster. Kanon, där alla sjunger samma melodi är en annan polyfonisk struktur, som återfinns i hela Europa.

Många polyfoniska sångtekniker används på Balkanhalvön och i de bergiga delarna av Italien. Italiensk lantlig polyfoni härrör från uråldriga folktraditioner, medeltida kyrkomusik och moderna urbana körer.

Heterofoni – det samtidiga framförandet av variationer av samma sång sjungen av två sångare eller av en sångare och hans medföljande instrument – ​​är viktigt i bulgarisk, serbisk och kroatisk sång.

Parallellsång är den vanligaste typen av folklig polyfoni; parallella tredjedelar – det vill säga att sjunga samma sång med en tredjedels intervall – finns i hela Europa men är särskilt karakteristiska för Spanien, Italien och de tysktalande och västslaviska länderna; Parallella harmonier sjungs i de slaviska länderna.

*Drone musik, dronebaserad musik, eller helt enkelt drones, är en minimalistisk genre som betonar användningen av ihållande ljud, noter eller tonkluster – kallade drones. Det kännetecknas vanligtvis av långa ljudpassager med relativt små harmoniska variationer inom varje stycke.

Instrumentell folkmusik

Instrumentell polyfoni i folkmusik, ibland nära parallellt med vokalpraktik och ibland helt oberoende, är geografiskt mer utbredd än sin vokala motsvarighet. Säckpipor, till exempel, som använder droneprincipen, finns överallt i Europa.

Den kroatiska ”Oboelike sopila” spelas i ensembler som utövar en komplex gruppimprovisation; på dubbelflöjten ”Dvojnice*” kan en spelare producera två samtidiga melodier.

Även om skandinavisk vokalmusik till stor del är monofon, utvecklades komplexa stilar av instrumental polyfoni i repertoaren av instrument som den svenska nyckelharpan* (en typ av fiol med tangenter) och den norska Hardangerfiolen* (som har fyra melodiska strängar och fyra eller fler resonanssträngar).

*Nyckelharpa är ett stråkinstrument, men med tangenter (nycklar eller knavrar) som man trycker mot strängarna för att avdela strängen för en önskad tonhöjd. För att frambringa ljud så används en stråke. Det karakteristiska nyckelharpljudet uppstår genom resonanssträngarna som är placerade under spelsträngarna.

*Dvojnice, är ett traditionellt träblåsinstrument med ursprung i Adriatiska havet. Det spelas framförallt i Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Slovenien, Montenegro och Serbien.

*Hardangerfiol eller Hardingfelan som numera är den formella namnformen, (efter det norska landskapet Hardanger; i dagligt tal dock vanligen kallad Harding) är en rikligt utsmyckad och dekorerad, norsk variant av en violin med ett antal resonanssträngar.

Instrumentala ackompanjemang

Även om alla kulturer har solosång utan ackompanjemang, så är det instrumentala ackompanjemanget av melodier också utbrett. Ackompanjemangsstilarna i västra Europa verkar ha förändrats under de senaste tusen åren. En gång i tiden så verkar det som om enkla, droneliknande ackompanjemang framfördes med stränginstrument som Harpor, Cittror och Psaltare*.

På 1800-talet kom enkla harmoniska sekvenser nära relaterade till 1700-talets klassiska musik att börja användas, med en mängd till stor del ”knäppande” instrument, såsom mandoliner, gitarrer och banjos. Den populära folkmusiken i moderna städer förkroppsligar fortfarande mer komplexa harmoniska idiom, men gitarrernas enorma roll i populärmusiken verkar ha varit ett bidrag från folktraditionerna.

*Psaltare eller ”psalterium” är en form av stränginstrument av cittra-typ som har sitt ett ursprung från hebréer, greker och romare och det introducerades i Europa under medeltiden. Instrumentet består av en grund, öppen resonanslåda med ett antal strängar, strängarna är avsedda att spelas på lösa (utan att spännas). Strängarna knäpps med fingrarna eller med ett plektrum.

Man måste komma ihåg att vissa kulturer, såsom britterna, de ungerska och marifolket i Ryssland, som har mycket lite polyfonisk folkmusik, har utvecklat mycket komplexa repertoarer av en monofonisk folksång. Övervikten av polyfoni tyder dock inte på att musiken på något sätt är mer avancerad.

Folkmusikinstrument

Folkmusikinstrument varierar i typ, design och ursprung. Historiskt och efter ursprung så kan de grovt delas in i fyra grupper.

De enklaste instrumenten

Den första gruppen, som består av de enklaste instrumenten, inkluderar de som europeiska folkkulturer delar med många stamkulturer runt om i världen.

Bland dem finns följande: skallror; flöjter med och utan fingerhål; brumsnurra; löv-, gräs- och benvisslor; och långa trätrumpeter, som det schweiziska alphornet. Dessa instrument tenderar att förknippas med barns lekar, signaleringsmetoder och rester av förkristna ritualer. De fick uppenbarligen en stor spridning för många århundraden sedan.

Instrument från icke-europeiska kulturer

En andra grupp består av instrument som togs till Europa eller Amerika från icke-europeiska kulturer och ofta förändrades. Från västasiatiska föregångare härleddes Balkanländernas folkabo och möjligen säckpipor; från Afrika kom banjon och xylofonen; och av centralasiatisk härkomst var folkfioler som den sydslaviska ensträngade gusle*.

*Gusle, är ett sydslaviskt stråkinstrument med endast en sträng som användes vid recitation av folkliga hjältekväden i Serbien, Bulgarien, Montenegro, Kroatien, Albanien, Kosovo.

Instrument av praktiska material

Den tredje gruppen av instrument kan vara produkten av själva bykulturen. Ett exempel på sådana som är gjorda av praktiska material är Dolle, en typ av fiol som används i nordvästra Tyskland, gjord av en träsko. En mer sofistikerad variant kan vara Talharpa*, en gång utbredd i norra Europa men senare begränsad (som kantele) främst till Finland.

*Talharpa är ett traditionellt musikinstrument från regionen omkring Östersjön. Det är en typ av lyra med fyra strängar som spelas på med hjälp av en stråke

Instrument från den urbana musikkulturen

Den fjärde gruppen, som förmodligen är av störst betydelse, omfattar instrument hämtade från den urbana musikkulturen och från den klassiska och populärmusikens traditioner och sedan ibland väsentligt förändrade. Framträdande bland dessa är fiol, basfiol, klarinett och gitarr.

I ett antal fall fortsatte instrument som användes i klassisk musik under medeltiden och senare, men så småningom övergivna, att återanvändas i folkmusik in på 2000-talet. Några av dessa är fiolerna (till exempel Hardangerfiolen) med resonanssträngar, som återfinns i Skandinavien (besläktade med ”viola d’amore*”) och Hurdy Gurdy*, som härstammar från den medeltida Organistrum* och fortfarande spelas i Frankrike.

*Viola d’amore är en renässansvariant av viola med vanligen 6-7 spelsträngar och ett antal resonanssträngar under greppbrädan.

*Hurdy Gurdy kallas även för ”vevlira” på svenska, används i regel inom folkmusik. Instrumentet påminner till en del om den svenska mer kända nyckelharpan.

*Organistrum, Vielle eller Drehleier, på svenska även kallat (Bond)lira, hade en resonanskropp av växlande form, samt en eller två likstämda melodisträngar och 3-4 bordunsträngar som har en oförändrad, ofta låg, ton som ackompanjerar en melodi. Organistrum är en anfader till vevliran.

Folkmusik i ett historisk sammanhang

Eftersom folkmusiken lever vidare med muntliga traditioner så kan dess historia bäst förstås genom en studie av dess förhållande till annan musik. Många folkvisor som samlats i muntlig tradition har spårats till litterära källor, ofta från antiken.

Folkmusikens definition har förändrats i denna snabba musikvärld och musikstilar smälter väldigt snabbt.
Trey Anastasio

I det medeltida Europa, under kristendomens utbredning, så gjordes det försök att undertrycka folkmusiken på grund av dess koppling till hedniska riter och sedvänjor; ändå så blev vissa aspekter av europeisk folkmusik assimilerad i medeltida kristen liturgisk musik, och vice versa. Folkmusik har också medvetet införlivats i europeiska klassiska musikkompositioner genom historien, särskilt under perioder av förnyelse, med början i renässansen.

Under slutet av 1400- och 1500-talen så var responsen från de läskunniga stadsklasserna mer positiv till folkmusiken än vad deras föregångare hade haft under medeltiden. Renässansens humanistiska attityder, som medförde att naturen och antiken höjde sig, uppmuntrade folkmusikens acceptans som en genre av rustik och antik sång.

Användning av folksånger i klassiska verk

En del musik i renässansmanuskript antas vara folksång på grund av dess musikaliska enkelhet och de lantliga och ålderdomliga framföranden av dessa texter. Renässanskompositörer använde sig i en stor utsträckning av folkmusik och populärmusik som en grund för sina verk.

Typiska genrer inkluderar polyfoniska folksångsframföranden och quodlibets* som i folkvisor, eller kombinationer av välbekanta sånger. Folkmelodier användes ofta som strukturellt och motiviskt råmaterial för motetter* och mässor; likaså var musiken från den protestantiska reformationen till en stor del lånad från folkmusiken.

*Ett quodlibet är en musikalisk satstyp där man framför flera olika melodier, till exempel kända sång- eller vismelodier, samtidigt men i var sin stämma.

*Motett, är en av de allra äldsta flerstämmiga kompositionsformerna för körmusik a cappella med sina rötter så långt tillbaks som till 1200-talet.

Användningen av folkmusik avtog dock under barocken (cirka 1600-1750), men folkmusikens förhållande till den klassiska musiken blev dock återigen ett ämne av intresse i slutet av 1700-talet, när västerländska intellektuella började glorifiera folk- och bondelivet. Folkmusiken kom att vördas som ett spontant skapande av enkelt folk som inte hindrades av konstnärligt självmedvetande och estetiska teorier; det ansågs förkroppsliga den gemensamma upplevelsen hos invånarna på orten.

Folkmusik ledde till att man lärde sig spela, och att hitta på saker, ledde till det som visar sig vara den mest lukrativa delen av musikbranschen – att skriva, för man får betalt varje gång den låten spelas.
Jackson Browne

Dessa egenskaper gör folkmusik till en givande källa för klassisk musik, särskilt när den är avsedd att frammana en viss nation eller etnisk grupp. De nationalistiska rörelserna inom den klassiska musiken från 1800- och tidigt 1900-tal tilltalades av folkmusiken och deras stilar, såväl som folkdanser och teman från folklore och byliv, för att utveckla distinkta repertoarer. Ledare inom dessa rörelser var Bedrich Smetana och Dvořák för tjeckisk musik, Edvard Grieg för norsk, Mikhail Glinka och Modest Mussorgsky för rysk, Bartók för ungersk, Georges Enesco för rumänsk och Aaron Copland och Roy Harris för amerikanska kulturer.

Folkmusik besläktad med populärmusik

Folkmusik är nära besläktad med populärmusik på flera sätt. Samhällen som utvecklat populärmusik har också en folkmusiktradition, eller rester därav. Den partiella dubbleringen av repertoarer och stilar indikerar en sådan korsbefruktning att en given sång ibland kan kallas både folklig och populär. Med hänvisning till musik så är folkmusik och populärmusik två punkter på ett musikaliskt kontinuum*, snarare än helt olika musikformer.

Populärmusik, liksom folkmusik, har blivit ett betydande kännetecken för etnicitet och en nationell tillhörighet, och folkmusik har gradvis blivit mer lik populärmusik, ofta producerad av proffs och den sprids numera genom massmedia för konsumtion av en urban, icke-deltagande masspublik.

*Kontinuum (en matematisk term) är en sammanhängande mängd av ett oändligt antal element, till exempel den ordnade mängden av alla reella tal eller alla punkter på en yta. Mer allmänt; en o­bruten följd: ​ett kontinuum.

Kyrkomusik och folkmusik har varit nära besläktade vid olika tidpunkter i historien. En del kyrkomusik härrör från tillämpningen av religiösa texter i sekulär folkmusik. Denna praxis kan till exempel ses i psalmerna från den protestantiska reformationen och i väckelsehymnerna från 1800-talets amerikanska väckelsemöten, som kallades folkpsalmer på grund av sitt ursprung och sina associationer till liknande folkgrupper.

All musik är folkmusik. Jag har aldrig hört en häst sjunga en sång.
Louis Armstrong

Folkdans

Ett mycket betydelsefullt sätt på vilket folkmusiken bevaras är genom dess koppling till folkdansen. Under hela Europas historia så har dans av folk- och bydanser på landsbygden i stads- och hovsamhället varit en viktig plats för folkmusiken; även om det mesta av denna musik är instrumental, så är vokal folkdansmusik, ibland sjungs den av dansarna själva, vanlig.

I norra Europa användes till och med berättande ballader till dans. Det finns många typer av folkdans, några utbredda i hela Europa, andra säregna för nationer och regioner, var och en med sin typiska musikstil. Vissa musikformer är karakteristiska för folkdansmusiken i olika delar av Europa. Mest framträdande är en variant med parade linjer, den andra en variant av den första (t.ex. AA′BB′ och så vidare).

Folkdans har ökat

Från 1980-talet och framåt så verkar det som om folkdansutövande i stads- och studentsamhället har varit ansvariga för själva bevarandet av folkmusiken. Folkdans, med tillhörande musik, är en bas för underhållning i den internationella turistindustrin; upprätthållandet av folkdans har därför blivit en angelägenhet för kulturministerierna i Östeuropa och i många av världens semi-industrialiserade länder och utvecklingsländer.

Du måste öppna ditt sinne. Jag gillar förmågan att uttrycka mig på ett djupt sätt. Det är den musik som ligger närmast vår mänsklighet – det är som en folkmusik som reser sig ur en kultur.
Sonny Terry

Studiet av folkmusik

Sökandet efter ursprung och utvecklingsprocesser som motiverade mycket 1800- och tidigt 1900-tals intellektuella verksamhet återspeglades i folkmusikvetenskapen. Vissa forskare ansåg att folkmusik var ett förråd av arkaismer* – ett arv från vilket musikens, språkets, litteraturens och andra kulturella egenskaperna kunde härledas.

Även om senare forskare medger att vissa drag av folkmusik kan vara flera hundra år gamla, så är de mindre benägna att spekulera i åldern för ålderdomliga element av folkmusik eller att erbjuda historiska rekonstruktioner, annat än att spåra varianter av enskilda sånger eller typer av sånger.

*En arkaism är inom lingvistiken ett äldre språkdrag som bevarats i speciella uttryck eller dialekter, men som annars helt har försvunnit i språket för övrigt. Ett välkänt exempel på en arkaism i det svenska språket är den bevarade dativformen ”fullo” i uttrycket ”till fullo”.

Musikaliska notationer

Musikaliska notationer* av folkvisor och beskrivningar av folkmusikkultur påträffas ibland i historiska uppteckningar, men dessa visar inte så mycket folkmusikens historia som idéhistorien som innehas av läskunniga klasser, om folkmusik. Nationella och sociala rörelser i början av 1800-talet stimulerade sökandet efter och insamlingen av folkvisor.

Mångfalden av motiveringar illustreras av Thomas Percy (som fokuserade på vissa balladers tidiga ursprung), Ludvik Rittersberk (som samlade tjeckiska folkvisor som en del av ett försök från den habsburgska monarkin att ena imperiet genom att erkänna de nationella minoriteternas folklore), och Ludolf Parisius (som samlade tyska folkvisor för att bevara traditionell bykultur).

Jag vet inte riktigt vad ”folkmusik” betyder längre.
Amos Lee

Insamling av folkmusik

Under andra hälften av 1800-talet motiverades vetenskapen av en önskan att hitta material som kunde användas av kompositörer av klassisk musik och av ambitionen att producera omfattande samlingar av en nations sånger. Detta intresse har fortsatt in i det 21:a århundradet, eftersom försök att innefatta hela folkmusikrepertoarer i notskrift har varit syftet med stora projekt, särskilt i östra Europa.

*Notation är skriftliga symboler som är avsedda att systematisera och förenkla framställningen av en viss företeelse eller ett sammanhang – helst då i form av en gemensamt överenskommen standard eller norm.

Uti vår hage: Sommarkören 2012

Sedan 1800-talets sista decennium så har folkmusiken samlats in och bevarats genom mekaniska inspelningar. Tillämpningen av tryck- och inspelningsteknik av folkmusik har främjat ett brett intresse, vilket möjliggör återupplivandet av folkmusik där traditionellt folkliv och folklore är utdöende. Folkvisor är ofta en del av den offentliga skolmusikens läroplaner och grupper som på ett eller annat sätt fokuserar på folkmusik, ofta i samband med folkdans, har uppstått; festivaler för folkmusik och dans är ett årligt evenemang i många samhällen över hela världen.

Litteratur om folkmusik

Litteraturen om folkmusik består i första hand av sånger och deras texter – samlingar av enskilda länder eller regioner, även av enskilda sångare.

Vissa verk har strävat efter att integrera och jämföra olika stilar av folkmusik i västerländsk kultur, och forskare har börjat producera teoretiska verk och studier av musik i historiska och samtida kulturella sammanhang.

Många forskare har analyserat användningen av folkmusik som material i klassisk musik.

Viktiga forskare inom folkmusikforskningens historia inkluderar Bartók (som var pionjär med att skapa stora samlingar av ungerska, rumänska och slovakiska sånger och transkribera dem korrekt i musiknotation), Cecil Sharp (som insåg vikten av att samla folksånger i diasporiska* kulturer till exempel angloamerikaner), Walter Wiora (som visade att vissa sånger finns över hela Europa) och Samuel P. Bayard (som etablerade begreppet melodifamilj).

*Diasporiska: etnisk eller nationsgrupp, som lever utanför sitt ursprungliga hemland, till exempel spridningen av en religiös eller etnisk gemenskap eller folkgrupp som lever i exil runt om i världen.

Folkmusikforskning

Forskare som är specialiserade på folkmusik har vanligtvis utbildning i etnomusikologi, en disciplin som sysslar med att belysa musik i ett tvärkulturellt perspektiv och analysera musikens roll i samhälle och kultur. När det gäller studier av ord i folkvisor så görs det främst av folklorister och studenter av språk och litteratur.

Musikstudier berör folkgenrer och stilar, såväl som enskilda folkvisor – hur de uppstod, och om, hur och varför de förändrades när de spreds. Teorier om folkmusik har grumlats av svårigheterna att känna igen, isolera och definiera ett fenomen som är så svårfångat och komplext som folkmusik.

Folkmusikforskningens framgångar under 2000-talet innebär en kontemplation av 1900-talets återupplivning av folkmusik; tillämpning av begrepp från postmoderna kulturstudier, genusvetenskap och kritisk teori; användningen av folkmusik i politiska och nationella rörelser; folkmusikens natur i nuet; och dess oskiljbarhet från andra typer av musik.

Folkmusik har varit vår populära musik… Det finns en myt att ungdomar bara gillar heavy metal eller rockmusik, men det är inte sant.
Shankar Mahadevan

Efter andra världskriget så gjorde tillgången till kommersiella inspelningar det möjligt för forskare att arbeta med en större sofistikering, och arkiv med fältinspelningar utvecklades vid många institutioner över hela världen. I USA är de från ”Library of Congress” och ”Indiana University” de viktigaste.

Nationella arkiv finns även i de flesta europeiska länder, de mest omfattande finns i Ungern, Slovakien, Tyskland och de skandinaviska länderna – som tillhandahåller gott om forskningsmaterial för en enorm mångfald av projekt.

Forskning har vanligtvis handlat om ”äkta” (det vill säga, äldre) material som inte är så starkt influerat av urban populärmusik och massmedia. Flera organisationer för studier av folkmusik finns i enskilda nationer; internationella organisationer inkluderar ”European Seminar in Ethnomusicology”, ”International Council for Traditional Music” och ”Society for Ethnomusicology”.

Vi vill tacka våra bidragsgivare som har möjliggjort att vi kunnat sammanställa all info och de kommer själva få beskriva vad deras hemsidor handlar om. Besök gärna sajterna så kanske vi kan få mer stöd till fler artiklar om folkmusik. lucklandcasino är en sida för den som är intresserad av casino och besöka gärna den för mer information. Är du inte så insatt så besök istället casinoskolan som är skolan där du kan lära dig allt om casino. För den som gillar bonusar är megabonusar den ultimata sidan med massor av bonusar av olika slag. Utöver bonusar är free spins något många gillar och främst gratis freespins som man kan hitta hos svenska freespins. Det spel de flesta gillar är slots som är enkla och underhållande och slotssverige är en bra sida för att hålla sig uppdaterad om nya slots. Traditionellt har vi spelat mycket bingo i Sverige innan slots blev populärt och för det spelet är bingospela en bra sida med många tips.

Folkmusik, sammanfattning

Nedan är artikelsammanfattningen.

Folkmusik, är musik som anses vara typisk för en nation eller en etnisk grupp, känd för alla delar av dess samhälle, och vanligtvis bevarad genom en muntlig tradition. Kunskapen om folkmusikens historia och utveckling är till stor del enbart gissningar. Musikalisk notering av folksånger och beskrivningar av folkmusikkultur förekommer ibland i historiska uppteckningar, men dessa tenderar att främst spegla de läskunniga klassernas likgiltighet eller till och med fientlighet mot folkmusiken.

Försök att undertrycka folkmusik

När kristendomen utvidgades i det medeltida Europa, så gjordes det försök att undertrycka folkmusiken på grund av dess koppling till hedniska riter och seder, och okultiverade sångstilar förtalades. Under renässansen så uppmuntrade nya humanistiska attityder till att acceptera folkmusiken som en genre av en rustika, ålderdomliga sånger, och kompositörer använde sig i en stor utsträckning av musiken; Folksångsmelodier användes ofta som råmaterial till motetter och mässor, och protestantiska psalmer lånade ofta från folkmusiken.

Jag menar, att kulturens genuina rötter är folkmusik.
John Lydon

Folkmusik försvann från de läskunniga klasserna

På 1600-talet så försvann folkmusiken gradvis från de läskunniga klassernas medvetande, men i slutet av 1700-talet så blev den återigen viktig för den klassiska musiken. På 1800-talet kom folkvisor att betraktas som en ”nationell skatt”, i nivå med vardaglig poesi och sång. Nationella och regionala samlingar gavs ut och musiken blev ett medel för att främja nationalistiska ideologier.

Mekaniska inspelningar

Sedan 1890-talet så har folkmusiken samlats in och bevarats genom mekaniska inspelningar. Publikationer och inspelningar har främjat ett brett intresse, vilket möjliggör ett återupplivande av folkmusik där traditionell allmogekultur och folklore är på utdöende.

Inflytande från kända sångare

Efter andra världskriget så skapades det arkiv med fältinspelningar över hela världen. Medan forskning vanligtvis har handlat om ”äkta” (det vill säga, äldre) material som inte är så starkt influerat av urban populärmusik och massmedia, så utökades inflytandet från sångare och låtskrivare som Woody Guthrie, Pete Seeger, Joan Baez och Bob Dylan inom genren, att inkludera originalmusik som till en stor del bibehåller formen och enkelheten hos traditionella kompositioner.

Folkmusik tar oss tillbaka till rötterna av vår kultur.
Tulsi Kumar